edslivetannorlunda.blogg.se

Jag är en 3-barnsmamma som är gift med världens finaste F. Oktober 2013 fick jag diagnosen som vände upp och ner på vårt liv. Men samtidigt gav det en förklaring. Efter flera år av kamp med sjukvården med mina fruktansvärda smärtor och omänskliga trötthet rasade jag ihop medvetslös. Då kom jag i kontakt med dr D. Dr D som vände upp och ner på allt, men var den som blev vår räddande ängel. Diagnosen jag fick heter Ehlers Danlos Syndrom, även kallad EDS. Häng med in och följ med på min dagliga kamp om att lära mej leva med just EDS

Liten tillbakablick...

Publicerad 2014-01-21 13:14:16 i Allmänt,

Fick ju frågan hur allt började. Som jag nämnt innan så är EDS en medfödd sjukdom. Den går inte bota, inte bromsa. I bästa fall kan man lindra. 
Men resan fram till min diagnos har varit tuff. När jag tänker tillbaka undrar jag ibland hur jag orkade så länge. 
Innan jag fick min diagnos visste jag inte vad EDS var. De sista siffrorna jag läste, var att 2700 i hela Sverige har diagnosen. Och JAG är en av dem. Men där är ett stort mörkertal. En av anledningarna med att jag startade min blogg är att jag vill få ut info så fler vet. Förstår. 

Jag har alltid varit en person som haft ont överallt. Fått höra, säg vad du inte har ont istället. Lärt mej att inte säga för mycket. Hålla det för mej själv. Trodde det var normalt. Att må som jag. Skadat mej lätt, haft klippkort på sjukhuset, haft ont här och där och alltid varit trött. 

Haft 3 hemska graviditeter. Legat inne mer än varit hemma. Ändå har jag valt att vara gravid 3 ggr. Galet. Ja. Men jag ångrar inte det en sekund. Mina älskade barn. Efter jag fått V var jag jämt trött. Skyllde det på att jag var ensamstående med henne. Då ÄR man trött. Kräver enorm energi. 
Träffade F, men var fortfarande trött. Trodde jag låg back så många år i sömn. Normalt. Trodde jag. 
Efter jag fått T eskalerade tröttheten. Sökte för det och smärtan i händer och fötter. Alla prover var bra och läkarna sa, du får bita ihop. Bet ihop. Somnade. Överallt. På golvet, i duschen mm. Men det var ju normalt. 
Efter J blev jag ännu mer trött. Nedstämd. Trodde jag varit hemma för länge. Valde att börja jobba och F tog över föräldraledigheten. Då började smärtorna i magen. Kunde inte äta. Kräktes varje dag. Svimmade av smärta. Grät. Trodde det var en grym magkatarr. Sökte för det. Fick medicin mot just magkatarr. Hjälpte inte ett dugg. Fick till slut så ont så jag inte kunde röra mej. Åkte in akut. Alla värden var i botten. Ingen visste vad det var. Låg inne en vecka. Gjorde otaliga undersökningar. Fick höra ena dagen att det var det. Andra dagen att det inte var det. Blev sjukskriven. Ett tag. Gick ner 7 kg på 6 veckor. Levde på näringsdryck. Fick höra från läkarna att det var psykiskt. Att jag hade ett hål i själen. Att jag bara var ute efter en sjukskrivning. Det sved. Gjorde så jäkla ont. De där orden. Jag kände ju att det var något. Gick med det i 6 månader. Smärta från hell. Men vägrade höra mer skit. Började jobba. På nytt jobb. Bästa jobbet ever. En dag när jag vaknade var det borta. Bara sådär. En vecka senare kom smärtorna i flanken. Kändes som när jag hade njursten en gång. Försökte med hemkurer. Ville inte söka. Ville inte höra mer elakt. Kämpade på med dagliga smärtor. Enorm trötthet. Ville alltid sova. Men var inte utvilad ändå. Var arg på mej själv. Skärp dej Jonna. Bit ihop. Samla dej. Alla andra säger också att de är trötta. Men de orkar göra saker ändå. Sluta gnäll. Hjälpte inte att skälla på mej själv. Blev ju inte piggare för det. 
Började träna. Igen. Skadat mej hundra gånger i varenda träning. Men trodde jag var klen. Varför alltid jag liksom? Bestämde mej för att börja löpträna. Jisses! Ni skulle sett mej första gången. Trodde på riktigt jag skulle dö. Där och då. Kändes bra de första stegen. Lättplätt. Det här fixar jag. Satsa på 5 km första gången. Absolut. Efter 100 meter börjar fötterna smärta. Knäna. Än en gång. Bit ihop för fan Jonna! Kommer 25 meter till. Får ont i bröstet, axeln. Ansiktshalvan domnar. Allt börjar snurra. Ser grusen komma närmare ansiktet. OMG, inte svimma! Inte nu. Hjälp! Hjärtinfarkt. Nu dör jag. Min otränade kossa. Jag dör inte ens lycklig. För det här var inte min grej. Hatar det. Tittar upp mot himlen. Tänker, nu kommer jag. Var beredda. Givetvis dog jag inte:-). Var bara grymt otränad. Gick resten av rundan. Grät. Hatade mej själv för jag var så klen. Men bestämde mej för att lyckas. Att kunna. Så jag anmälde mej till ett lopp. 5 veckor senare. 5 km i stan. Gick ut och sprang 6 dagar i veckan. Grät varje gång. Sån sjuk smärta. Så trött. Dagen D kom. Hade aldrig klarat 5 km innan. Men min envishet tog mej runt. Sprang hela rundan. När jag kom över mållinjen kändes det som jag fött ännu ett barn. Vilket adrenalin som pumpade. Coolt. Blev trött efter. Så trött. Men jag gjorde det. Stort. För mej var det så stort. Min berömda envishet tog mej runt. Fortsatte med min löpträning, sprang några lopp. Alltid grym smärta och trötthet efter och under loppen. Men jag trodde att det var så alla kände. 

Under denna perioden blev mina flanksmärtor värre. Ramlade ihop på jobbet. Skrek av smärta. De ville få in mej till sjukhuset. Kunde inte gå. De ringde ambulansen. Fick morfinsprutor direkt. För att bara få upp mej på båren. Var inlagd. Vet inte för vilken tur i ordningen. Kollade mina njurar. Det syns inget. Det finns inga fel på dej. Åk hem. Flanksmärtorna fortsatte. Spred sej till ryggraden. Vågade bara berätta för min man och M på jobbet. Ville inte verka gnällig. Var tröttare än tröttast. Somnade på utbildningar, på sjukhusbesök med barnen, på golvet, i duschen. Började få näsblod. Forsande blod. Dag ut och dag in. Sökte gång på gång. Detta kan inte va normalt. Läkarna fortsatte att bara gå på linjen, njurarna. Men de hittade inget. Otaliga undersökningar på bara njurarna. Tog prover. Syntes inget. Det är inga fel på dej. Det sitter i huvudet. Det är psykiskt. 
For in och ut på sjukhus. Akuten blev mitt andra hem. Hade så ont. Dr L ville sjukskriva mej. Det hade stått psykisk ohälsa på intyget. Då hade jag aldrig fått diagnos. Vägrade. Kom ner till Lund och Malmö. Fortfarande fokus på njurarna. Vid detta laget började vi förstå. Det är inget med njurarna. Det är något annat. Bönade och bad läkarna om att jag skulle få remiss till medicin, ortoped vem som helst. Bara det var någon som inte fokuserade på njurarna. Men icke. Vi hittar inget här. Det sitter i huvudet. Harvade på dag ut och dag in. Blev sjukare och sjukare. Hade för länge sen fått lägga ner min träning. Fanns inte en chans. Var bara så trött. Hade så ont. Smärtanfallen kom dagligen. Låg på golvet och grät. Åkte till jobbet varje dag. Kräkte ofta av smärta innan. Svimmade ibland. Fick lägga mej och sova på golvet för att orka klä på mej. Grät i bilen men kämpade på på jobbet ändå. Låg vaken många nätter. Undrade vad för svår psykisk åkomma jag fått som satt sej så här illa i smärtor. Det var ju det läkarna sa till mej. Det är psykiskt. Det sitter i huvudet. I juli 2013 åker vi in ännu en gång akut. Får då reda på att jag har bråck på en förgrening till pulsådern. Detta har upptäckts 2012. Men man har glömt att informera mej. Eller ta tag i det. Läkaren lovar att jag ska få en remiss till att utreda det. Men det är inte det som orsakar mina smärtor. Får nån ny smärtstillande spruta. Får en anafylaktisk chock. Halsen svullnar, tungan svullnar, klåda, ansiktet och ögonen svullnar. Blodtrycket stiger i höjden. Läskigt som tusan. Har övervakning på mej några timmar. Åker hem. 
Fortsätter harva på hela hösten. Får ondare och ondare. Somnar kl 16.30 varje dag jag kommer hem från jobbet. Sover till morgonen efter. Orkar inte vara med min familj. Orkar inte vara med mina vänner. Orkar ingenting. Har bara ont när jag är vaken. Har nu smärta i större delen av kroppen. Svårt att gå. Men fortsätter jobba. Vill inte ha fel diagnos på pappret. Vill ha rätt hjälp. Ont så ont. Trött så trött. Hela familjen är påverkad av hur sjuk jag är. Allt kretsar runt mej och min smärta. Fel. Så fel. Har jämt dåligt samvete. Mot barnen. Mot F. 
Får obehagliga samtal. En läkare ringer och säger att de hittat en stor cysta. Den måste opereras bort omgående. Kan vara elakartad. Blir helt kall. Remiss skickad från Lund till Kristianstad. Ingen vill ta tag i remissen. Jag går som ett nervvrak. Hur lång tid ska det ta. Jag jagar remiss. Mamma jagar remiss. F jagar remiss. Ingen vill känna vid den. Och jag hamnar mellan stolar. Kan bara höra. Den kan vara elakartad. 
Den 26 oktober 2013 kollapsade min kropp helt. Jag ramlade ihop i hallen sent på kvällen. Blev medvetslös. F får inte liv i mej. V är vaken. Blir livrädd. F får inte tag på någon som kan komma hit till barnen. Får till slut tag på mamma. Måste hämta henne. Värsta valet han tagit. Fick lämna V själv med mej. När jag var medvetslös. T och J sov, tack och lov. 
Körde i ilfart för att hämta mamma. Medan V sitter och har mitt huvud i mitt knä. Medvetslös. Sitter med mobilen i handen med order att ringa honom eller 112 om det blir värre. Mamma bor bara 5 minuter bort så F var snabbt tillbaka. För V kändes det som en livstid. Ingen får liv i mej fortfarande. Alla gråter. L tar med sej V upp där uppe. Hon frågar gång på gång. Ska mamma dö? Så hemskt. Så traumatiskt. 
F hinner inte vänta på ambulans. Rensar baksätet och bär in mej med hjälp av L. F har dessutom precis fått lunginflammation och är riktigt kass. Kaos. 
Kommer in till akuten. F får fortfarande inte liv i mej. Rusar in. Ber om bår. Hjälp. Ett helt team kommer ut. Någon skäller ut F för han inte ringt ambulans. Någon annan försvarar. Säger att hon förstår. Man vill bara in. Någon säger att de måste ringa ambulans nu. På akutens parkering. Ambulansen ligger 50 meter därifrån. F undrar varför. För att få ut henne ur bilen. Jag väger vid detta laget 46 kg och de är 4 personer runt mej. F blir tokig, lyfter ut mej ur bilen och lägger mej på båren. Någon lägger på luren till ambulansen. 
Fullt pådrag inne på akuten. Till slut vaknar jag. Slangar överallt. Nålar överallt. Orkar inte bry mej. Hör de prata om min cysta. Remiss. Orkar inte. Får komma till gyn. Förbereder för akutoperation. Visar sej att cystan spruckit av sej själv. Var en vanlig äggblåsa som växt sej väldigt stor. Helt normalt. Orkar tänka, va fan har de skrämt mej för med att den kunde vara elakartad? 
Blir inlagd. Igen. Får massa sprutor mot smärtan. Har så ont. Tuppar av emellanåt vid smärtanfallen. 
1,5 dygn senare, jag är då ff väldigt kass, kommer en läkare in. Säger att det finns inga fel på mej. Det måste jag förstå. Och jag behöver inga smärtstillande, han har satt ut allt och bara satt in mej på alvedon. Då äter jag vid detta laget en smärtstillande som måste trappas ner, för annars får man utsättningssymptom. Men icke. Ska bort. Nu. 
De ska göra en undersökning till på mej. På njurarna. Försöker säga att de inte lär hitta något. Gjort otaliga undersökningar ju och de hittar inget. De måste tänka i andra banor. Men gud, vad vet jag. Läkaren fnyser  och säger att han kommer skicka hem mej efter undersökningen och går. Jag lovar. Hade jag haft kraft hade jag ställt mej upp i sängen och gjort något galet. Istället bröt jag ihop. Grät som ett barn. Ringde maken. Som i sin tur ringde till patientnämnden. Mamma kom upp och pratade med dem. Sa att vi kopplat in patientnämnden och vilka rättigheter jag hade. Då satte de in medicinen igen. Fick in en ny läkare. Som konstaterade att min smärta inte kom från njurarna. Tack. Att de skulle kolla allt på mej. Och skicka ner smärtteamet. 
Dagen efter kom 2 läkare från smärt ner. Frågade 1000 frågor. Vände och vred på mej. På kvällen kommer överläkaren från smärt ner. Dr D. Hon ser allvarlig ut. Presenterar sej. Frågar lite frågor. Ber mej göra massa grejer ned kroppen. Undrar vad hon håller på med. Sen ser hon allvarlig ut igen. Tar mej i handen. Shit, hinner jag tänka. Det är allt. Då säger hon. Du har ehlers danlos syndrom. Även kallat EDS. 
Jag hade aldrig hört talas om det. Så jag bara frågar kallt. Ska jag dö nu? Nä säger hon, det ska du inte. Läs på lite ikväll. Men inte för mycket. Står många skrämselhistorier på nätet. 
Skickar mess till maken. Helt tom. Jag har en obotlig sjukdom. Som inte finns broms till, inte bot. I bästa fall lindring. Han kommer. Vi gråter. Vi skrattar. Lättnad att äntligen äntligen äntligen fått diagnos! Nu börjar vårt nya liv. 
Massa undersökningar. Rätt undersökningar denna gången. Ny medicin. Rätt medicin denna gången. Allt är helt omvälvande. Berättar för familj och vänner. Alla blir chockade. Vi är nog lugnast. Nu får vi äntligen hjälp. Rätt hjälp. Ser bara det positivt. Just då. 

Efter någon vecka hemma får jag samtal av Dr L. Mitt bråck har växt lavinartat och jag måste komma in redan nästa vecka. För att kolla det igen. Och prata operation. Vad händer? Orkar inte tackla fler besked. Gråter så jag tror hjärnan ska ramla ut. 
Får undersökningar inför operation omgående. De säger att det är en riskoperation. Ännu mer i mitt fall. Får träffa fantastiska människor som lugnar mej. Som vet vad de gör. Får höra från narkosläkaren att det är tur att de hittade bråcket nu för med den hastighet det växer skulle jag troligtvis inte levt 2014 ut! Så jäkla sjukt. Frös fast i stolen. Tanken slår mej, tänk om jag inte fått min diagnos nu. Då hade de inte uppmärksammat bråcket igen. Trots att det hittades 2012 och man glömde berätta för mej. Vill inte tänka mer. Skakar bort tanken. Glad för att de uppmärksammat det igen. Innan det var för sent. 

Oj, världens längsta blogginlägg. Och då har jag ändå inte hälften med. Ville bara berätta min story. Och ingen humor idag. Svårt att hitta humorn i detta. Vill bara ha sagt till ALLA er som läser detta. Stå på er. Ge inte upp. Orkar inte ni slåss för er rätt. Be någon annan. Om det går. Gå alltid på magkänslan. Känner ni att något är fel med er eller någon anhörig eller vän. Slåss för att få en diagnos. Alla har rätt till rätt diagnos. 

Nu har tusen ord och tankar virvlat ut ur huvudet. Tömt för idag. Kommer bli en skojig kväll för min familj. Med inte ett ord rätt. Men det skrattar vi bara åt. Det är ju det vi kan le åt. Bjuder på det. Mina änglar. Min älskade familj. Som fått stå ut med så mycket. I så många år. De är otroliga. Förtjänar minst en hjältemedalj var. De är mina hjältar. För alltid. 

Vill tacka er alla för att ni läser min blogg. Det är helt överväldigande för mej med allt stöd. Alla fina kommentarer. Att ni läser. Delar. Över 1000 besök på 4 dagar. För mej är det overkligt. Det är ju bara lilla jag. Tack. Från djupet av mitt hjärta. Det betyder mer än ni nånsin kan ana. Ni är fantastiska. Allihop!

Kommentarer

Postat av: Lovisa

Publicerad 2014-01-21 14:19:36

Tack Jonna ❤️för att du delar ned dig av din resa!! Du har fan inte haft det lätt 😞Men jag HOPPAS av hela mitt ❤️ att ni hittar ett sätt att tackla dumma EDS på! Kram Lovisa

Svar: Det kommer vi göra Lovisa! Vi ger aldrig upp. Kram
Jonna Balogh

Postat av: anna c

Publicerad 2014-01-21 14:40:30

Du är kanske liten fysiskt men inte i övrigt. Rörande och brutalt och smärtsamt och vackert.allt på samma gång. Din blogg är så viktig och kommer hjälpa massor. Din historia är viktig! Du har verkligen talang för att skriva också.ett viktigt innehåll ockdå dessutom. Inte alltid det går hand i hand.du e bäst!

Svar: Fina Anna. Kramar
Jonna Balogh

Postat av: Eva Josefsson

Publicerad 2014-01-21 16:49:19

Älskade vän! Läste det du skrivit.Så mycket du/ni varit med om.Trots denna resa är du så fantastiskt positiv. Beundransvärd i alla avseenden. Kommer att fortsätta följa din resa mot ett bra liv för dig och din fantastiska familj.Kramisar <3 <3

Svar: Vad fin du är. Tack❤️. För oss har det blivit en vardag. Som vi tragglar oss igenom. Vi har ju varandra. Och det gör allt så mycket lättare.
Tack för att du är min vän Eva. Kram
Jonna Balogh

Postat av: Malin Wessberg

Publicerad 2014-01-21 16:53:13

💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗💗

Svar: ❤️💙💗
Jonna Balogh

Postat av: Camilla Bergström

Publicerad 2014-01-21 17:52:19

Vilken läsning.Säger det om igen du är makalös.Delen du berättade om när du föll ihop medvetslös tog i hjärtat.Som mamma förstår man precis,lilla V vilken upplevelse.Ja o för dig,F o din mamma naturligtvis.Nu ser jag fram emot ditt nästa inlägg.Önskar dig en så smärtfri kväll/natt som möjligt.
Kram

Svar: Ja det kommer aldrig att försvinna från oss. Stunden då jag rasade helt. Men vi pratar om det. Och försöker hitta styrka i det. Tack för att du peppar hela tiden. Du vet att jag tycker du är grym som kommit på fötter igen. Du är en förebild med ditt kämpande. Kram
Jonna Balogh

Postat av: Maria Strandberg

Publicerad 2014-01-21 18:11:24

Jonna! Har suttit och maratonläst dina inlägg. Fy fan. Jag hade nog inte fattat vidden av vad ni går igenom. Tack och lov att ni har varandra och att du är som du är. Stark och taggad, en kämpe! När bebisen är här och du har ork, så ska vi hälsa på, så får du gosa lite... Skickar massor, massor av kramar, styrka och omtanke!

Svar: Nä vi har nog inte berättat hälften för omvärlden. Men nu vill jag berätta😊. För att öka förståelsen. För hur jävlig denna sjukdomen är. Tack för du läser och för dina peppande ord❤️
Jonna Balogh

Postat av: Mamma

Publicerad 2014-01-21 18:59:49

Min lilla älskade flicka, så mycket du har gått igenom, så mycket vi har gått igenom ihop med dig, så rädd jag varit, så ledsen jag har varit, gråtit, men alltid försökt finnas för dig och kommer alltid att göra. DU, VI ska klara detta tillsammans!! Älskar dig och din underbara familj av hela mitt hjärta! P U S S A R ! !

Svar: Du har varit en klippa genom detta mamma. Du är en klippa. Utan dej och Fredric hade jag ff inte haft en diagnos. Du finns alltid för oss. Ställer upp så du vänder ut och in på dej själv. Kommer aldrig kunna tacka dej nog för allt du gör. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att stå vid sidan om och se nån förfalla som jag gjort. Som blivit så sjuk. Och inte kunnat göra nåt. Men du har aldrig slutat tro och kämpa. Älskar dej. Puss
Jonna Balogh

Postat av: Anneli Hedin

Publicerad 2014-01-21 19:57:06

Jonna! Förstår inte hur du har kunnat vara så positiv utåt sett. vilken fruktansvärd resa. Du är så stark som kämpar så! <3
Det du skriver griper tag och jag blir tårögd. du berättar på ett naket enkelt sätt så fortsätt skriva. Jag kommer att fortsätta läsa! Kramar!

Svar: Vad go du är Anneli. Jag har verkligen försökt att vara positiv ändå. Och försöker än. Glädjeämnena i livet är alltid de som väger tyngst.
Dina fina ord värmer. Massor.
Kram
Jonna Balogh

Postat av: Petra erixon

Publicerad 2014-01-21 20:22:44

Viken hemsk historia, hoppas verkligen du hjälper andra i din sits! Fightas fighter❤ du e grum❤

Svar: ❤️❤️❤️
Jonna Balogh

Postat av: Lotta Bengtsson

Publicerad 2014-01-21 21:48:53

Måste bara säj att du är fantastisk i ditt kämpande. Vilken kamp du har gått igenom.
Tårarna rinner när man läser din blogg, du skriver otroligt gripande.

Massa varma mjuka kramar från mej.
Vi har ett helsike vi med EDS, men vi lever för dom små ljusa stunderna.

Svar: Tack Lotta❤️. Och ja det är de ljusa stunderna i livet vi lever för. För de finns det många av. Kram
Jonna Balogh

Postat av: Lovisa

Publicerad 2014-01-22 10:17:46

Saknar ord! Ändå snurrar hela huvudet av det jag nyss läst. Det är som en skräckfilm! Jag minns alla de gånger som du lidit av extrem trötthet och huvudvärk. Sjukvården sa att det är järnbrist. Men inte hjälpte järntabbletterna. Bara det att du alla gånger blivit dumförklarad och nekad vård!!! Jag hade sprängt dem i bitar. Du har varit så fy satans för snäll Jonna! Jag blir så arg, ledsen och frustrerad över alla de år som dem har förstört för dig och din familj! Jag skakar av ilska praktiskt taget! Klart som fan att du litat på dem och tagit dem på orden, det är ju dem som är proffs. Men no more!! Sättet på vilket du gestaltar ditt liv o din historia är så fascinerande, så rörande varmt och vackert sorgligt. Så mycket känslor...på samma gång.

Svar: Åh fina Lovisa. Jag älskar dej❤️
Jonna Balogh

Postat av: olof

Publicerad 2014-01-22 17:05:39

Fyfan råkade tittade in på denna då lovisa spammar den på facebook.

Men känner igen mig så jävla väl tyvärr utav sjukvården. Har varit sjuk i över ett år med muskel/ledsmärta och lite random trötthet.
Dock inte så illa som du har det givetvis.

Fick höra precis samma kommentarer.

Vi hittar inget fel på dig det måste vara psykiskt osv. Gått till 7 olika läkare till slut blev jag tagen på allvar men de har fortfarande inte hittat något.
Dock har jag gradvis blivit bättre och idag kan jag leva normal förutom att träningen funkar inte.

Tycker de tar alldeles för enkelt till "det måste vara psykiskt" och det svider när man är sjuk och gör det ännu värre då man fokuserar på fel sak.

Ialla fall stay strong


Svar: Haha, det är min älskade Lovisa det Olof😄.
Blir ledsen att höra att du med har blivit behandlad fel. Tycker du ska läsa på om EDS. Eftersom de inte "hittar" något och du har en del symptom som skulle kunna stämma in på det. Sjukdomen kommer i skov. Och slår olika mot alla. Skulle du känna igen dej när du läser, slåss tills du får en diagnos och rätt hjälp. Önskar dej all lycka och hoppas du får må bra snart.
Jonna Balogh

Postat av: Lina

Publicerad 2014-10-03 08:18:09

Vet hur de är, väntan och envisheten innan dom gjorde en utredning! Lättnaden av att få diagnosen är obeskrivlig, bara för att man äntligen slipper fundera och man kan planera sin vardag utefter vad man vet att man klarar av!

Postat av: Lina

Publicerad 2014-10-03 08:18:09

Vet hur de är, väntan och envisheten innan dom gjorde en utredning! Lättnaden av att få diagnosen är obeskrivlig, bara för att man äntligen slipper fundera och man kan planera sin vardag utefter vad man vet att man klarar av!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela