edslivetannorlunda.blogg.se

Jag är en 3-barnsmamma som är gift med världens finaste F. Oktober 2013 fick jag diagnosen som vände upp och ner på vårt liv. Men samtidigt gav det en förklaring. Efter flera år av kamp med sjukvården med mina fruktansvärda smärtor och omänskliga trötthet rasade jag ihop medvetslös. Då kom jag i kontakt med dr D. Dr D som vände upp och ner på allt, men var den som blev vår räddande ängel. Diagnosen jag fick heter Ehlers Danlos Syndrom, även kallad EDS. Häng med in och följ med på min dagliga kamp om att lära mej leva med just EDS

Hemma och Superwoman börjar vakna

Publicerad 2014-06-30 16:22:01 i Allmänt,

Ja nu har jag äntligen varit hemma sen i fredags. Åkte till Storans c4avslutning. Lika härlig som alltid. musik, uppvisning och dans först av ledarna och sen av 600 barn samtidigt. Sån känsla man får i hela kroppen. Och när V får syn på mej trodde jag hon skulle klättra ur sin egen kropp. Mamma mamma skrek hon. Ögonen fullkomligt lyste på henne. Så bra det kändes. Att få överraska henne med detta. Åh min mamma du är här. Här hos mej. Har du permis eller du får följa med hem sen? Jag ska med er hem V sa jag. Hon kastade sej på mej i rullstolen så jag trodde vi alla skulle välta och fick den goaste kram nånsin.

Efter uppvisningen var jag trött. ordentligt trött. Åkte hem. Till mitt hem. Till mina fluffisar. Till min make. Till mina 3 katter. Lycka var obeskrivlig. Mös för fullt. Men hade ont. I foten. I ryggen. Benen. Nacken. Men jag var hemma. Varma tårar föll på min kind. Av utmattning. Av smärta. Av foten som bråkade där jag har blodförgiftning. Men mest av allt av lycka och värme. Jag är hemma. Hemma där jag hör hemma. Känslan av hur underbart det är är obeskrivlig.
Sömnen funkade helt okej.

Vaknade av 2 godingar som bråkade om vem som skulle ligga närmast mamma. Deras bästa mamma som de sa. Jag löste det snabbt med att båda fick ligga med huvudet på mej så jag kunde pilla de i håret. Man riktigt kände och såg värmen som stod i hela rummet. Värmen som kom av lycka.
Vi gick ner och fortsatte mysa i sofforna. Storfluffy kom ner. Kröp nära nära. V och jag som är så lika son förstår varandra så väl. Hon berättade att hon och moster S hade gråtit massor när hon hämtade V på sjukhuset. De hade kramats i entrén och hållit om varandra och bara gråtit. Sen hade de åkt hem och myst bara de båda. Legat nära varandra i soffan och must och gråtit lite till. Min älskade S, son du ställer upp på oss. Sol du finns där. Min andra hälft. Min trygghet. Min sol.

I lördags var jag down. Riktigt jäkla down. I varenda vrå i kroppen. För egentligen är jag stark. En jäkla kämpe. Ger aldrig upp. Är glad. Positiv. Ser möjligheter, inte hinder. Men i lördags såg jag bara svart. Becksvart. Spöklikt svart. Kämpaglöd visste jag inte vad det var. Framförallt kände jag mej äckligt svag och värdelös. Kände att min älskade hjältefamilj inte skulle behöva leva ett sånt här liv med mej. Vid sin sida. Oron inför mej. Att inte kunna busa med mej som förr mm.
Jag bara grät Bad F lämna mej ifred. Bad honom skaffa ett bättre liv till honom och våra 3 ljuvliga barn. Försökte nästan bli elak för han skulle bli arg. Men han känner mej så väl. Alldeles för väl. Så det fanns inte en chans att få honom att gå igång på det. Han blev bara uppgiven. Maktlös. Usch vad jag skämdes. Skämdes så det sved.
Telefonen ringde. Funderade först på att inte svara. För tårarna rann. Men såg att det var min fina vän M. Som alltid finns där när det är nåt.
Är du ledsen sa hon direkt när hon hörde min röst. Ja klarade jag av att erkänna. Jag mår skit. Vill du jag ska komma?
Tystnad uppstod en stund. Jag brukar alltid säga nej. Jag vill aldrig vara nån till last. Jaaaaa hörde jag mej själv mumla.
När vi la på kände jag bara WOW!!! Vilket steg jag tagit. Jag kunde erkänna. Jag kunde erkänna att jag behövde nån. Ett snett leende försökte tränga fram men tårarna dränkte det.
Fina M kom. Jag bröt ihop. Storgrät. Hulkade. Svor. Snorade ner hennes vackra hår. Men hon bara satt där och höll om mej och strök mej över håret. Vilken känsla. Vilken enorm lycka. Min fina vän och jag fick va liten. Vi pratade, jag fick ur mej allt jag kände tänkte och lite till.
Det slutar med att M säger att jag mår så dåligt Jonna att se dej som här. Så oerhört sjuk. Så svag. Så ledsen. Och lägga så mycket skuld på dej själv. Du är alltid pigg och glad, positiv hur ont du än har, finns där för alla, tänker på alla trots att du är så sjuk. Du ät riktigt dålig när du är sån här.
Kroppen fick ett stort andningshål när M hade gått. Hon hade ju rätt. Det är sant. Nu måste jag hitta guldkornen igen. Det positiva. Duga in det. Och där finns ju miljontals runt mej.
Så när jag vaknade efter en hel natts sömn hade John Blund varit och strött kraftpulver istället för grus över mej.

I'm back People. Nuuuuu jäklar. Nu laddar jag för livet igen. Så det så. Ni ska se att senast till helgen då är jag tillbaka som Superwoman. Bamselina. Akta dej EDS. Såg världens bästa hämnd på TV igår. Man sätter en papperspåse man satt eld på utanför någons dörr och så ringer man på och gömmer sej. reflexmässigt trampar man ju på påsen för att släcka elden. bara det att den visar sej vara fylld med bajs😂😂😂😂. Haha förlåt men det är min humor det.

Jag ska verkligen kämpa på med mitt första mål nu när jag mår bättre. sprida min blogg (på nån vänster) och likaså min instagramsida där jag heter @frubalogh. Vill ni dela blir jag överlycklig. Mej inga måsten. Jag ska luska fram nåt bra sätt. kommer ni på nåt så hojta gärna . Infon om EDS och hur det är att leva med det och ha en nära familjemedlem måste spridas tycker jag du nästan inte ens många inom vården vet vad det är.

och tack från djupet från mitt hjärta av alla otroliga fantastiska ord ni skriver till mej. Alla mail. Allt på insta. Ni är underbara♥♥♥♥





Fredag. .. en lyckans dag som det ska vara

Publicerad 2014-06-27 13:40:10 i Allmänt,

Ja det har varit en tuff resa här på sjukhuset. som varje gång. Men skam den som ger sej. Mitt psyke skulle kunna förflytta berg numer. Jag lovar. Ända gången den gör en djupdykning utan botten är när barnen knäcks och bryter ihop helt pga att jag är här, är sjuk, de måste åka hem och dessutom åkaren utan mej.
Som i förrgår när mini J blev hysteriskt ledsen Och slängde sej upp i mitt knä och han höll mej så hårt så han vägrade släppa. jag fick märken i nacken. Hans tårar och snor blötte mer min hals. Mitt hår. Min tröja. Gjorde allt för att trösta men han sa bara Mamma jag vill bara vara med dej. hur förklarar man för en 5 - åring att jag måste bo här. På sjukhuset några dagar till. För 5 gången på 8 månader. De ska se till att mamma mår bra så jag orkar vara hemma. Men mamma säger mini J, jag lovar att ta hand om dej. Jag vet var du medicin är. Jag kliar dej på ryggen. Håller dej i handen. Kör din rullstol. Jag kan det mamma. Bara du kommer hem. Kämpar hårt mot tårarna som bränner och vill ut. Vet att allt blir värre om jag börjar gråta. F bär upp J och går till bilen med en ledsen kille. Fy fan smärtan i hjärtat har nu tagit över allt. Smärtan i såret och i kroppen. Känns som det ska ramla ut bitar av det från alka hål i kroppen. Den här smärtan är värre än den fysiska.
F och barnen åker. Jag sitter kvar mer eller mindre apatisk i min stol. Bara stirrar. Kan inte röra mej. Känner hur nåt blött rinner ner för näsan. Fan näsblod nu oxå. Torkar lite försiktigt. Färglöst. Inser att det är tårar som rinner. Börjar Stor gråta. Kan inte hålla det inne längre. Gråter så jag hulkar. Skakar. Känner hur folk stirrar. Funderar på om jag ska hitta kraft att säga når tarvligt till de. Men nä det är ju inte deras fel. De är ju bara människor. En del tycker nog synd om mej, andra tittar av nyfikenhet. Motstår att ta tag i min rullstol. Kasta den genom rutan på buren. Be EDS fara så jävla långt åt helvete dey bara går. Men kvicknar till. Ser det bisarra i det. För det första skulle jag troligen hamna under rullstolen om jag hade försökt lyfta den. Så svag son jag är. För det andra hade jag blivit betalningsskyldig. Tror inte ilska över att ha drabbats av EDS är en godtagbar ursäkt för att förstöra. Skakar av mej alla tunga känslor. Vet ju så väl hur mycket det sänker mej och hur tufft det är att slösa energin på att va arg och frustrerad Bestämmer för mej själv att alla känslor jag har i min kropp nu ska omvandlas till styrka och positiv energi istället. Att piggna på mej och bli stark nog att få åka hem snart.

I måndagsnatt bestämdes det att man skulle dubbla styrkan på morfinsprutorna eftersom de bara hade effekt en timme. Så skönt. Äntligen äntligen kanske mo kropp. skulle få slappna av så jag kunde hitta ett sätt att hitta nya krafter igen och komma tillbaka till det som är okej för att vara jag. Fick en sån. Kunde för första gången slappna av och andas för första gången på månader. somnade till o h med. och sov GOTT. Den känslan kan man bara förstå om man inte sovit på tonvis av nätter pga smärta.
Sen kom ronden. En läkare som var väldigt dåligt i EDS.
Vad gör du här frågade hon?
Jag har ont. Så jäkla ont så jag tuppar sv, kräks Och har problem med sömnen dagligen. Inga mediciner hjälper som Jag har hemma och jag har provat allt.
Det är tyst en stund. Sen säger hon; så du är här för att vila upp dej?
Äh nääää det kan jag göra hemma men inga mediciner hjälper ju. Hur ska jag kunna vila med denna smärtan? ?
Men du förstår väl att sprutor inte är ett permanent alternativ? ?
Jaaaa det har jag inte sagt. Jag vill inte leva på sprutor. Jag behöver bara nåt så länge så jag kan vila.
Så du är här för att vila alltså säger hon igen.
Jag har jättont ny säger jag. Jag måste ja nåt. In kommer de med 5 mg oxynorm! !! Hemma tar jag 10 mg. Och om inte ens det hjälper, vad fasen tror de??, Allvarligt alltså.
Tur mitt psyke är starkare än Bamse och Pippi ihop. Att jag lärt mej förstå och inse att jag har rätt till den vård jag behöver.
Så jag tittar dem länge Och allvarligt i ögonen och säger;
Jag har en fråga och den ska ni svara ärligt på.
Såg hur de började skruva lite på sej.
OM jag hade haft cancer, MS, RA eller säg varit med om en trafikolycka där jag blivit så skadad att jag led av omänskliga smärtor, hade ni verkligen sagt så till mej då? Säger ni så till de? Halverat deras medicin när smärtan tar över livet? Ärligt? !
Jag fick inga svar men de ursäktade sej och gick. 20 minuter senare kommer dr D, min räddande ängel från smärt här på CSK som satte min diagnos.
Nu Jonna sa hon, nu har jag mixtrat ihop en dundercocktail till dej tablettform som du förhoppningsvis kan använda vid skov hemma så du slipper åka in varje gång. Och sen får du ett nedtrappningsschema som du ska använda när skovet börjar släppa. O h när ett nytt skov börjar kör du denna häxblandning igen. Funkar detta innebär det att du förhoppningsvis bara behöver sjukhusvård 1-2 ggr per år. Håll tummarna.

I onsdags eller torsdags skulle jag fått åka hem om dundercocktailen hjälpte. Detta var hela familjen inställda på. Men då får jag en liten röd prick och ett pyttepyttesår precis vid ankeln. Det var inte så stort men det kändes konstigt. Under kvällen växte det en liten bit och började vara. De tvättade och la om det och eftersom det hade börjat svullna lite och bli lite rött runtomkring så kallade dr på läkaren. Och han ville motverka infektion så han satte in antibiotika direkt. Några timmar senare var foten svullen, blå, röd och svart och varet bubblade från det. Det visade sej att jag hade fått blodförgiftning och jag sattes in akut på antibiotika IV (alltså i droppform). Nu har jag enorma problem att stödja på foten men det ser fint ut. Det har inte växt mer iaf.
Så istället för att få åka hem som jag hade blivit lovad igår var det bara att stanna kvar. Älskade familjen kom med mc do och så festade vi till det med gott på mitt rum.
Från ingenstans kom smärtor i flanken. Jag bara skrek och grät och vred mej. samtidigt blir benet varmt och hårt och såret smärtar som det brinner i det.
Stackars stora V blir helt hysterisk. De små hinner inte fatta vad som händer. Men V gråter och kryper ihop i fosterställning. Älskade F vet inte vilket ben han ska stå på. Kalla på sköterskor. Lugna mej och trösta V. Denna enorma hjälte. Han klappade och höll om V. Frågade om hon ville åka hem till moster S så hon slapp va i detta. Ja hulkade hon fram med tårarna forsande.
Moster S kom.
Läkaren kom och la om mitt sår. Gav mej behovsmedicin i både spruta och tablett.

T och J ville inte hem sen. Men det var ju tvungen eftersom det var dagis idag.
Följde med de ut. Känner hur jävla jävla jävla jobbigt det ska bli att de åker. Vill va liten. Ha barnen hos mej. Vill att mannen ska ta semester och vara hos mej en dag på sjukhuset när jag känner mej så här liten. Ibland orkar jag inte va stark ensam. Så när de skulle gå började mina tårar rinna ofrivilligt. Kunde inte hindra. J tittar på mej och bara skriker ett ångestfyllt skrik rakt ut. Slänger sej upp i min famn. Han geåter, jag skakar av gråt. Orkar inte hålla det inne mer. T kommer även hon. Gråter så hon tappar luften. Där står vi utanför akuten. Barnen kramar mej krampaktigt och jag de likaså och alla 3 både hörs och syns där vi inte kan sluta gråta. Folk värde sej och tittade. Såg F i ögonvrån. Alldeles blek i ansiktet. Trött uppsyn. Torkar snabbt bort en tår. Försöker hålla ihop. Fyyyy fan vilken grym upplevelse. Måtte ni aldrig behöva uppleva de känslorna. T och J vägrade följa med mej hem. Tog av mej mina 2 halsband jag alltid har runt halsen. De fick välja vars ett. Sa till de att det är mamma ni bär om er hals nu. Jag är alltid med er nu. Saknar ni mej hänger jag där och när ni pussar på det så pussar ni på mej. Båda 2 tog upp halsband den och pussade på dem och blev varma i ögonen. Grät som ett barn när de körde. Grät när jag kom in på avdelningen. De underbara sköterskorna tröstade mej. Hjälpte mej duscha. Hade ingen kraft varken fysiskt eller psykiskt... De har varit Helt otroliga här på ITVA. Varit mitt stöd och min klippa i allt. Tack ni underbara människor som jobbar här😘.

Och nu på FM fick jag det mest fantastiska besked jag kunde få inför helgen. Bakterierna som gjort blodförgiftning i foten är på väg att läka ut. Så nu kan jag fortsätta med antibiotika i tablettform hemma.
Väntar på svärfar och A sen ska vi åka och överraska stora V på avslutningen på C4-lägret. kommer bli veckans bästa surprise denna månaden🙌💟

Äntligen ska jag få vara med mina barn och make igen. Äntligen.

Och miljoner Tack till ALLA er som hälsat på eller skickat mess medan jag legat här. Ni har hjälpt mej samla styrka. Ni är miljarder värda.
Nu är Superwoman tillbaka så smått för att visa EDS att jag är starkare än npnsin💪👊💟🌞


När hjärtat får styra...

Publicerad 2014-06-23 23:13:15 i Allmänt,

Ja smärtan i kroppen var vedervärdig igår. Hemsk. Omänsklig. På nåt sätt trodde jag också att jag var omänsklig. Att jag kan övervinna allt. Men fick det verkligen kastat i ansiktet igår. Att jag faktiskt inte är mer än en människa.

Skulle ju bara igår... Som Alfons Åberg. Skulle bara det så kanske jag skulle åka in sen... Sen skulle jag bara...
Ångesten för att åka in tog över. Hjärnan visste svaret. Men hjärtat vägrade att hänga med på den resan.

Hängde med syster S. Åt paj. Tankade energi. Tankade kärlek. Njöt. Försökte förtränga smärtan men det var helt omöjligt. Den körde in i mej som en bil i en bergvägg gång på gång. Utan att airbagen löstes ut. Men tuff som jag försökte vara visade jag inte en min. Men svetten rann. Kroppsdelar domnade. Kroppen skakade. Ignorera Jonna. Ignorera. Om jag bara fixar det till imorgon... Då kanske. Då kanske det har vänt. Jag ville så gärna tro på det där. Fast jag visste sanningen. Innerst inne visste jag sanningen. Men det som.inte syns det finns inte va? Så om jag fortsätter att förneka så finns det inte.

Dagen släpar sej fram. Tycker jag. Vill ju bara att det ska bli nästa dag. Så kanske det äntligen har vänt. EDS kanske har gett en paus åt min kropp.
Barnen leker med kompisar. Hela dagen. Igen. Härligt. Lycka. Lycka för Fluffisarna att skratta och ha kul. Lycka för mamma att se när det glittrar ur ögonen på barnen. Vill berätta allt de gör. Gjort. Njuter. Berätta mer säger jag. Behöver inte be 2 gånger. Åh älskade barn. Min styrka tar nya tag. Det räcker ju med att titta på barnen. Maken. Som står och lagar mat. Fylls av obeskrivlig kärlek. Beundran. Över livet. Över min älskade familj. Vad bra vi har det. Trots allt. Vi älskar varandra obeskrivligt. Vi har roligt. Älskar att skratta och gråta ihop. Viktigt att kunna visa känslor. Vi visar känslor åt alla håll i vår familj. Jämt. Kramas. Ofta. Mycket. Bekräftar varandra. Ser varandra.
Vad är då lite (läs mycket, jävulskt mycket) värk 24 timmar om dygnet. Apjobbigt givetvis. Men det gör ändå inget. Så länge jag har det jag har. Mina hjältar. Familjen. Mina änglar. Vännerna. Är så lyckligt lottad. För att folk vill lära känna mej. Vara en del av mitt liv. Att jag får vara en del av deras.

Nattar barnen. Panikkänslor i kroppen av smärta vid detta laget. Andas lugnt så kanske du klarar det försöker jag intala mej själv. Kollar på film. Men kan inte koncentrera mej på vad den handlar om. Hur den slutar. Ser makens bekymrade min. Ler åt honom. Säger åt honom att inte oroa sej. Det går snart över. Snart kommer det vända. Får bara en nickning, ett tveksamt hummande till svar. Vi är båda medvetna om hur mycket jag tullar på sanningen här. Men... Tänk om... Det sista man förlorar är ju hoppet. Det vägrar jag tappa.
Det är en kamp att ta sej upp. Göra sej i ordning för natten. Ett triatlonlopp. Mjölksyra överallt. Ont så det svartnar. Blir jobbigt att andas.
Skyddar mej själv. Tror jag. Genom att få ett mindre löjligt utbrott. För att kunna gå ner och lägga sej på soffan. Utan att erkänna att jag dör av smärta snart. Jag står inte ut mer. De orden fastnar i halsen. Så jäkla löjligt. Men ångesten över att behöva åka in äter upp hela mej nu. Oundvikligt. Men vill inte erkänna...

Snubblar ner för trappan. Kuddar i famnen. Dosett. Banankudden. Glidlakan. Fråga inte hur jag tänkte här? Haha. Tankegången hade jag nog lämnat kvar där uppe. Ett glas vatten hade jag med i handen. Ett fullt sådant. Och en filt. Korkat. Bara urbota korkat. Nu hade jag turen. Att bara tappa det fulla vattenglaset. Det kunde varit jag. Som än en gång rullade för trapporna. Det har jag ju gjort några gånger. Utan något i händerna. Kört graciösa cirkuskonster. Vunnit första pris. Många gånger. Har en hel hylla. Med troféer. Som bula i huvudet och över ögat och kinden. Gipsad handled. Blåmärken. I alla dess möjliga och omöjliga färger. Svullnader.
Svär åt vattnet som ramlar ut. Egentligen åt mej själv. Som är så urbota korkad. Lägger mej på soffan.
Stortjuter.
Nu tar smärtan över.
Helt.
Det går inte att kämpa emot mer.
Gråter. Hysteriskt.
Skriker. Ångestfyllda och smärtfyllda skrik.
Skakar. Av smärta.
Nu gör det så ont. Så jävla ont. När jag släpper loss allt.
Jag orkar inte kämpa emot mer.
Och fy fan vad fruktansvärd smärtan är. När jag låter allt komma ut.
Hör att jag väckt T. Hon går in till F. Undrar vad det är med mamma.
Hon har ont säger F.
Vi måste gå ner.

De kommer ner.
Lilla underbara T försöker trösta.
F säger att du vet att vi måste ringa nu va? Du måste in.
Jag nickar bara till svar. Medan tårarna rinner ner för kinderna. Kroppen skakar. Orkar inte säga emot mer.
Inte kämpa emot mer.
Söv mej. Ge mej morfinsprutor. Få väck denna vidriga smärta nuuuu. Låt mej få andas. Sluta slåss för min kropp under några dygn. Bara låta kroppen ha sitt förlopp. Slippa känna så mycket.

F ringer 112.
T sitter och klappar. Tröstar. Du kommer bli bra mamma. Du är bäst mamma. Små varma älskade fingrar klappar på mej. Mitt älskade barn. Orkar inte känna att det borde varit tvärtom.
Att jag tröstar henne.
Inte tvärtom.
Just då är jag bara glad. Att hon är så trygg i sej själv. Att vi pratat så mycket om min sjukdom. Så hon inte blir rädd. Inte orolig. Utan vet att det inte är farligt. Men att det gör vedervärdigt ont på mej. T kryper upp bredvid mej. Jag suger åt mej kärleken från den varma barnkroppen.

F kommer tillbaka från köket. Ambulansen kommer snart.
Känns som en evighet.
Vrider. Vänder. Gråter. Skriker. Kan inte hjälpa det. Finns inga ord att beskriva smärtan som rusar värre än ett formel 1 lopp i kroppen.
Ett rent under att de andra 2 Fluffisarna sover sej genom allt.
Äntligen kommer ambulansen.
Orkar knappt prata vid detta laget.
De sätter kanyl.
Ger snabbt injektion av morfin. Hjälper föga. Får lite till.
Kan andas nu. Men inte mer.
Ambulansmannen inser att de kommer inte kunna ta i mej. Flytta mej från soffa till brits. De får ge mej nån cocktail. Som jag somnar på. Mest humant säger han. Tack tänker jag. Söv mej. Helst till skovet är över. Men om inte annat vid förflyttning.
Säger Hejdå till maken och T. V och J sover mirakulöst fortfarande. Genom allt ståhej.
Gråter. Har sån ångest. Att åka in till akuten utan maken. Att kanske behöva bråka för det jag behöver. Sen minns jag inte mer.
Har tydligen däckat.
Vaknar i ambulansen. Ropar åt mannen att han aldrig får lämna mej för då blir jag förkrossad😂.
Hör nån prata på i ett. Nåt fyllo. Som sluddrar. Frågar varför vi stannat på vägen och plockat upp fler och om den kvinnan som pratar hela tiden tagit några öl för mycket.
De skrattar. Förklarar att det är jag😂😂😂. What?! Hahaha pratar lite till. För att det låter så kul. Tycker jag. Säkert inte de. Säger en massa tokigheter på vägen in.
Får en ny cocktail att däcka av när de ska flytta mej från ambulansen till säng.

Vaknar helt förvirrad. Var är jag? Vad är klockan? Rotar fram min mobil. Hinner inte kolla vad klockan är. En sköterska kommer och säger till mej skarpt att lägga väck den där. Jag börjar tjuta som ett barn igen. Superkänslig och rädd.
Hamnar i nåt skumt rum. Nåt duschrum eller nåt. På akuten. Dusch. Duschbrits. Toastol helt öppet utan dörr i rummet.
Är jättekissig känner jag när jag ser toan.
Får kissa öppet i rummet med den manliga sköterskan vid min sida. Utan dörr.
Funderade ett tag på om det var nu det skulle kännas jobbigt. Slog väck känslorna. Hade inte energi att tänka så.
Läkaren kom in. Bad om mer morfin. Då EDS ger mej en mycket högre tolerans än andra friska och att det går ur kroppen mycket snabbare.
Nej du fick i ambulansen. Försöker förklara. Saknar F. Som brukar förklara. Få de att förstå. Om de inte vet.
Läkaren går iväg. Lovar kolla.
Blir ensam i duschrummet igen. Smärtan äter upp mej. Ingen effekt kvar av morfinet.
Gråter. Ojar mej. Gnyr. Vrider. Vänder. Ser att dörren står öppen. Orkar inte bry mej om hela akuten hör.
Till slut kommer en annan sköterska. Förstående. Mjuk. Tröstande. Vi hör hur ont du har. Ger mej en ny spruta. Thank God! Sitter hos mej en stund.
Rullas in på avdelning. Ny avdelning. Igen. Tillhör ju inte någon avdelning på sjukhuset sägs det. Sjukdomen är för ovanlig.
Får eget rum. Med TV. Rena Lyxsviten här ju. Här stannar jag gärna till skovet är över. Lugn. Ro. Eget rum. Precis vad jag behöver för att få väck smärtan från kroppen.
Sover 2 timmar till slut.

Dagen idag bestod av besök i morse av älskad make. Blev lite ledsen när han skulle gå. Kände mej ensam. Utlämnad. Så jobbigt att va utan de. Honom och barnen. Men jag är snart hemma igen. Starkare än nånsin. Detta är ju för allas bästa. Hela familjens. Inte bara min. Även om det är jag som lever med denna sjuka smärta och behöver det mest.
Fick sen överraskningsbesök av fina vännen M. Så glad jag blev. Värmde in i själen. Fina M.
Vilade sen på dagen. Försöker hitta kraft till min kropp. Nya starka positiva krafter. Superwoman är snart tillbaka. Hon är bara på semester några dagar.
Här inne handlar det nu om att smärtlindra. Bryta ännu ett skov. Ser ut som en nåldyna efter alla stick av sprutorna. Men åååå det är så himla värt det. Att kunna andas igen. Känna hur kroppen sakta sakta sakta försöker släppa ner spänningarna och smärtorna.
De håller inte igen på nåt smärtstillande. Tack och lov. Så jag behöver knappast ligga och lida. Underbar personal här med. Känner mej så väl omhändertagen.
Mamma kom en timme ikväll. Fina mamma. Kommer alltid direkt när jag är sjuk. Eller vad det än är.
Tryggt. Skönt.

Som sagt. Jag är så lyckligt lottad. Rik. På kärlek, familj och vänskap.
Hoppas på snabb respons från kroppen. Så jag får komma hem innan helgen. Vi firar ju 1 år som gifta i helgen. Vi kan inte fira ännu ett jubileum på sjukhuset med mc do😂. Vi måste ju kunna få det lite mer romantiskt denna gången.

Nu ska jag få morfinspruta till natten. Håll tummarna för sömn. Så samlar jag nya grymma krafter.
Så jag kan slåss som Darth Vader mot EDS igen.
Vila du upp dej med EDS nu. Jag kommer snart tillbaka och kommer knocka dej hårdare än nånsin. Så det så👊💪.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela