edslivetannorlunda.blogg.se

Så nu bölar jag. I ren frustration. För sån är jag. Blir tokig på sånt. Det tar enormt mycket kraft av mej. Att få fingrarna till att skriva. Att få hjärnan till att hitta rätt ord. Måste alltid vila efteråt. Så när det försvinner går all luft ur mej. 

Vet. Det är inget att hänga upp sej på. Den tekniska världen lever sitt eget liv. Men jag blir frustrerad. Ändå. Svär. Gråter. Och skäller. På en jäkla mobil. Ett dött ting. Moget. Spara din energi till annat Jonna. 

Nu orkar jag inte berätta hela storyn och kopiera faktan om EDS igen. Min hjärna går på ordentligt lågvarv. 

Ska spara min energi till att ha en skön fredagskväll med familjen. Äta varma mackor. De. Jag lär väl inte få ner något. Gör för ont. Men popcorn tvingade jag ner igårkväll. Trots att varje popcorn höll på att riva sönder halsen. Blev så galet sugen. Fick harkla för varje gång jag skulle svälja. Ojade och ajade mej.  Men ner skulle dem. 

Skrev även ett långt inlägg om alla mina fina vänner. Det får jag också skriva om en annan dag. När orken är där. Igen. För det är viktigt för mej att ni förstår hur mycket ni betyder för mej. Och hur mycket jag uppskattar allt. Att ni ff orkar vara mina vänner. Att ni tar mej som jag är. Allt fint ni säger. Gamla vänner, nya vänner och faktiskt av många av er jag inte känner. Vilken fantastisk medkänsla många har. Vilken omtanke. Och att okända människor tar sej tid att skriva till mej. Mej. Hur de läser min blogg. Deras omtanke. Deras medkänsla. Det är stort. För mej är det världen. Varenda litet ord. Så ni vet. För mej är det världen. Styrkan. Orken. 

Skrev även om mina familjer.  Både min underbara och makens fantastiska. Hur mycket de betyder för mej. Och vilket stöd och pepp de ger. Utan dem är jag ingenting. 

Natten var okej. Febersvettningar som jag vaknat av då och då. Men somnat om. Sov mellan 2-12. Välbehövligt. Ljuvligt. Vaknade i en svettpöl. Som vanligt. Men är van. Försöker tänka på annat. Tills kroppen börjar samarbeta. Och tänker lämna soffan. 

Dagen har spenderats i soffan. Med 38.5 i feber. Halsen gör förbannat ont ännu. Imorgon är det dag 3 på antibiotikan. Då vänder det. Feberfri imorgon. Det har jag beställt till min födelsedag. Så det så. Diskuteras inte. Hör du det kropp? 

Ja denna kropp. Enorm smärta i vänsterbenet. I vaden. Knät. Låret. Skärande. Bultande. På samma gång. Och ryggen behöver vi inte ens prata om. Smäller så fort jag ändrar läge. Smärtan är inte rolig. Ibland är det lätt att hålla sej för skratt. 

Men jag har nog gjort den värre idag. För vår ytterdörr har hängt sej. I snöovädret. Min kropp är för svag för att få upp den med rumpan. Så jag sparkar upp den. 

Hörde posten komma. Nyfiken som jag var så var jag tvungen att öppna och hämta in posten. Kunde inte vänta. Sparkade. Dörren rörde sej inte en tum. Sparkade igen. Och igen. Hände inget. Tog sats. Sparkade. Ff inget. Tog mer sats. Och dörren flög upp. Och jag med den. Rakt ut i snön. Hängandes i dörrhandtaget. Jisses! Där hängde jag på 3-kvarten. För att hämta in lite post. Kroppen mår inte bättre av den behandlingen precis. Skylla sej själv va det ja😂. 

3 remisser damp ner till barnen idag. För utredning. Av EDS. Då det är en ärftlig sjukdom. Som är 50% risk att ärva. Tänker inte oroa mej 2 gånger. Delade känslor inför utredningen. Man vill ju veta. Barnen vill och behöver veta. Vi vet iaf att vi har fullt stöd från dagis och skola om det skulle vara så. 

Ska tanka kärlek. Och energi. Med min älskade familj nu. Och hela kvällen. Hela helgen. Underbart. Bästa som finns. Livet. Det som kallas livet. 

Bonus ikväll är att jag ska njuta av min andra man. Zlatan. På TV. Kanske trycka i mej ett popcorn. Eller varför inte chips och dippa. Dippa borde ju göra chipsen mjuka och glida ner i min hals? Eller så borde jag bara låta bli. 

Hoppas ni får en härlig fredag. Allihop. För det är ni värda.