Förlamande trötthet...
... Jaha, då har den slagit till. Igen. Den förlamande tröttheten. Är alltid onormalt trött. Kan sova hur mycket som helst. Men känner aldrig mej utvilad och pigg ändå. Minns faktiskt inte hur det känns. Att känna sej utvilad. Pigg. Det är år sen jag fick uppleva den känslan. Att känna mej pigg. Utvilad. Smärtfri. Helt smärtfri. Undrar hur det känns. Att få uppleva en hel dag att vara pigg. Smärtfri. Skulle nog vara en utomkroppslig upplevelse för mej. Skum tanke. Och trots allt. Denna grymma omänskliga smärta jag har. Varje dag. Mer eller mindre. Så är det inte det som är det som är svårast att leva med. Acceptera. Det är tröttheten. Att aldrig känna sej pigg. Sen finns det ett steg som är ännu värre. Det är när denna förlamande tröttheten slår till. Som är långt bortom allt vad grym trötthet är. När kroppen helt slutar fungera. Armar. Ben. Hjärna. Tankar. Tal. Tugga. Allt. Jag menar verkligen allt. Den är på besök nu. Den har tagit min kropp i ett grepp utom denna värld. Ett järngrepp. Hur mycket jag än sover blir det inte bättre.
Varför har den slagit till nu? 2 helger med födelsedagar? Att vi hade folk här i helgen? Att jag haft halsfluss? Sviter från att jag var inlagd för några veckor sen? Jag vet inte. Jag vet ärligt inte.
Söndagen bestod av smärta och trötthet. Vilade. Sov. Låg i soffan. Njöt av att vara uppkrupen i min soffa. Med min nya underbara filt. Smärtan åt på min kropp. Varenda muskel. Led. Nerv. Som en stor orm som tagit min kropp i besittning. Tog maxdos behovsmedicin. Blev lite bättre. Orkade mysa lite med fluffisarna. Prata. Busa. Leka. På vårt sätt. Kände varje gång jag reste mej från soffan att kroppen kom upp i sittande. Men hjärnan var inte kvar. Tittade på huvudkudden. Svär att jag såg hjärnan ligga kvar där. Skönt och inbäddat på kudden. Den orkade inte följa med resten av kroppen. Fick ta 5 minuter. Låta hjärnan masa sej in i min kropp. Lämna kudden och sätta sej på plats igen.
Vid något tillfälle reste jag mej till stående för snabbt. Innan hela hjärnan hunnit leta sej på plats. Det svartnade. Gungade till. Drog ena kryckan med fart in i bordskanten. Aaaaj skrek jag högt. Började asgarva. V också. Som såg det. För det gjorde inte ont ett dugg. Att kryckan slog i bordet. Bara ren reaktion. Trög sådan. Jag rörde ju inte ens bordet. Du är galen mamma, sa V. Härligt att få skratta.
Sov som en stock på natten. Så trött. Så trött. Klockan ringde nio. Trodde först klockan var 6. Då mitt första av fyra medicinlarm för dagen ringer. Insåg att det redan hade ringt. För tre timmar sen. Det var dags att masa sej upp. Hade tid hos kurator I. Ni vet en av de änglarna jag berättat om. Som räddade mej när allt höll på att gå under. När jag hamnade medvetslös på sjukhuset. Som tog mej under sina vingar. Såg till att jag fick hjälp. Rätt hjälp. Lyssnade på mej. Trodde på mej. För mej kommer I alltid ha en STOR plats i mitt hjärta. Som såg. Trodde. När ingen annan inom sjukvården gjorde det.
Iaf så var det dags att vakna. En mycket motvillig kropp som skulle ta sej upp. Ur sängen. Samarbetade inte alls. Tog 40 minuter. Sen satt jag iaf på sängkanten. Stapplade ner för trapporna. Sakta. Men ner kom jag. Tittade mot duschen. Visste att jag var tvungen att gå in där. Kroppen skrek neeeeej. Gör det inte. Hjärnan övertalade kroppen. Släpade mej först ut i köket. För att sätta på kaffe. Så det var klart när jag duschat klart. Ett måste. För att väcka kroppen.
In i duschen. Rasade ner på golvet. Orkar inte stå. Orkar aldrig stå. Sitter på golvet och duschar. Snart kommer min duschstol. Skönt. För vissa dagar, som igår, rasar jag ner sittandes på golvet. Vissa dagar är det väldigt långt ner dit. Lät vattnet bara strila över mej. Länge. Alldeles för länge. Kom på mej själv. Du har en tid att passa Jonna. Ta schampoo nu. Med en kraftansträngning duschade jag klart. Skulle behöva vila en timme. Fanns ingen tid. Hämtade kaffe. Klädde på mej. Tvingade fram krafter. Som jag inte visste fanns. Ville till kurator I till varje pris. Mötena med I är så viktiga för mej. För min själ. För mitt hjärta. För mitt mående. Det är värt att uppbringa alla krafter för att ta sej dit.
Älskade svärfar kom. Körde mej dit. Fick sitta och ha tråkigt en timme. För att vänta på mej. Så tacksam. För att jag fått den bästa svärfar på jorden. Som gör allt för mej. Som om jag vore hans egen dotter. Jag är så lyckligt lottad.
Trycker på dörröppnaren till korridoren. Ni vet den där automatiska. Då brukar ju en dörr öppnas. Lättare så med kryckor. Att använda den. Bara det att här öppnades båda dörrarna på vid gavel. Var helt oförberedd. Blev skiträdd. Skrek till. Högt. Alla vände sej om. Tittade på mej. Där jag stod med mina kryckor. Med en icakassse dinglandes på ena handtaget. Med ögon stora som tefat. Motstod instinkten att vinka till alla. Kanske skulle slänga kryckorna. Göra en frivolt framför dem. För att sedan ta mina kryckor och stappla vidare. Svalde instinkten. Finns många med dåligt hjärta som kunde varit i närheten. Ville skona dem.
Mötet var bra. Anmälan är klar och ska skickas in nu. Anmälan för försenad och felaktig diagnos. Jag gör inte denna anmälan för att sätta dit någon! Utan för att hjälpa någon annan. Som hamnar i samma situation som jag. Att slippa gå igenom denna hemska process jag utsatts för. Kan jag rädda EN person genom denna anmälan, är jag nöjd. För att få gå år ut och år in, utan att få någon diagnos. Att få höra att det är psykiskt. Att det sitter i huvudet. Att jag enbart är ute efter en sjukskrivning. Det kan knäcka den starkaste. Den bästa. Tro mej. Jag vet.
Kände mej upplyft. Full av energi. Mådde riktigt bra i hjärta och själ. Som alltid. När jag varit hos I. Hon har den inverkan på mej. Evigt tacksam.
Kom hem. Vilade lite. Till V kom hem. Trött. Huvudvärk. Två slitna tjejer var vi. Åt lite macka ihop. Drack en smoothie. Pratade lite. Vår underbara mysstund. Vår egna stund. Som vi har varje eftermiddag. Bara vi 2. Obetalbart. La oss i vars en soffa. Tittade på TV. Somnade. Båda 2. Tog tid att komma till ro för mej bara. Trots att jag var så trött. Kliade. Här. Där. I ansiktet. Näsan. Benet. Magen. Armen. Ansiktet igen. Flyttade runt. Runt. Suck. Störde mej på mina kroppsdelar. De är ofta i vägen. När jag är trött. Vill bara såga av dem. Låter tokigt. Men så tänker jag. Då. När kroppsdelarna är i vägen. Att såga av dem, lägga dem åt sidan ett tag. Medan jag ska sova. Vila. Slappna av. För att sedan limma fast dem igen. Hälarna brände. Tårna störde varandra. Var i vägen för varandra. Axeln var i vägen. För kroppen. Åh jag hör ju hur tokigt det låter. Men precis så är det.
Somnade en stund till slut.
Fick lite ny energi. En liten stund.
Blev galet sugen på våfflor. Sa det till V. Hon var på. Direkt. Jag vispar smet om du orkar grädda dem mamma. Deal.
Resten av änglarna B i denna familjen ramlade in. Först en glad högljudd T. Sen en storgråtande J. Och sist maken. T och J hade haft meningsskiljaktigheter i bilen. Ni vet sån där som känns som hela världen. När man är snart 5 och 6 år gamla. Gissar att T gick segrande ur striden eftersom J grät och T var lycklig. Lite mys med båda. Lite bus. På vårt sätt. Alla glada igen. Nu hördes bara skratt. Kärlek.
V gick och vispade smet. Så duktig. Min stora fantastiska tjej. Kan allt. Vill allt. Älskar mina barn så mycket så det gör ont ibland.
J ville hjälpa till att grädda våfflorna. Kändes sköbt. Att kunna avlasta F lite. Från att laga mat. Och annat.
Fantastiskt goda våfflor. Alla åt med god aptit.
Pang. Där kom tröttheten. Värre än nånsin. Efter maten. Som om den slog ner som en bomb i min kropp. La mej i soffan. Somnade. Som en stock. Inga kroppsdelar som höll mej vaken. Vaknade av att någon stod över mej. Det var F. Medicinlarmet kl 20 hade ringt. Men jag sov. För hårt för att höra. Trots att mobilen låg vid mitt öra. Dags att ta medicin. Orkade knappt vakna. Men var tvungen. Utan min medicin blir smärtan outhärdlig. Det vet jag.
Dessutom behövde jag kissa. Satte mej motvilligt upp. Tog medicinen. Släpade mej till toa. Kroppen orkade knappt. Benen skakade. Stöttade mej på Ben&Jerry. Armarna skakade. Av ren trötthet. Fick blunda när jag gick. Orkade inte titta och ta ett steg samtidigt. Det blev för mycket för hjärnan att jobba med.
Fick massage av maken. Mina axlar, min nacke var som sten. Så spänd. Så ont. Satt och blundade under tiden. Funderade på att blogga. Där och då. Igårkväll. Fanns inte en chans. Att jag skulle orka. Hade knappt rört mobilen på hela dagen. Var för trött. För att hålla i något. Läsa. Skriva. Tänka.
Försökte säga nåt till F. Orden nådde inte munnen. Så förlamande var min trötthet. Det är så grymt. När jag vill säga något. Men är för trött. Så talet når inte munnen. Munnen orkar inte forma sej till ljud.
Så jag lät bli att prata. Vi tittade på ännu ett avsnitt. Av vår serie. Som bara blir bättre och bättre.
Såg att maken var orolig för mej. Vad är det älskling? Du är så blek. Du är så tyst. Dina ögon är uttryckslösa. Jag blir orolig.
Tog i med mina sista krafter. För att forma tankarna till ljud. Var inte orolig älskling. Jag är inte ledsen. Har inte mer ont än vanligt. Grubblar inte. Funderar inte. Inget har hänt. Jag är bara så fruktansvärt trött. Så jag orkar inte prata. Inte tänka. Det kräver all kraft av mej som jag bara har att stöta fram dessa ord.
Han förstod. Förstår. Så väl. Blir glad att det inte är något. Vet att min trötthet slår ut allt. Och den går inte göra något åt. Inget alls. Den går inte lindra. Inte ens lite. Bara rida ut skovet. Av trötthet.
Orkade inte ta mej upp för trappan. Men kämpade på ändå. Orkade inte forma munnen till ett Hjälp mej. Skakade. Blundade. För att kunna ta ett steg vidare i trappan. Maken kom. Han visste. Hjälpte mej upp. Tacksam. Åh så tacksam. Fast jag orkade inte säga det.
Maken pratade lite när vi bäddat ner oss. Jag orkade inte ens svara. Orkade inte tänka. Han låg där. Höll om mej. Strök mej över håret. Pussade mej. Tårarna brände i ögonen. Höll inte emot. Lät dem komma. Rulla sakta nerför kinderna. Orkade inte ens fundera vad tårarna stod för. Släppte loss dem. Hindrade dem inte. Bara låg där. I makens trygga varma famn. Med hans andetag intill mej. Nära nära. Medan tårarna blötte ner min kudde. Mitt ansikte. Hann känna hur otroligt lyckligt lottad jag är. Att ha denna trygga famnen att somna i. Varje natt. Att få den ovillkorliga kärleken från mina barn varje dag.
Och till slut kom sömnen och vaggade mej. Som ett barn. In i drömmarnas land. I takt till mina tårar. Och makens trygga sovande andetag.
