edslivetannorlunda.blogg.se

Väntade några timmar på dietisten innan jag kunde lämna sjukhuset. Gullig tjej. Förstod att det viktigaste för mej just nu är att jag ska få i mej tillräckligt med näring. Får jag det kommer kanske de där kilona jag skulle behöva som en bonus. 48 kg är inte min idealvikt precis. Långt samtal med många bra tips och ett löfte om att hon ska skriva ut näringsdrycker på måndag. 

På väg hem stannade vi sen till på Apoteket. Hämtade ut nya medicinen. Ironiskt nog säger hon i kassan, Nu får du inte småäta. Man går lätt upp i vikt på dessa. Kunde inte låta bli att le. Mitt största problem är ju att jag knappt kan äta alls, när det gäller vikten. 

Åkte till dagis och hämtade T och J. Stapplade in som en leabruten gumma. Gulliganerna fick syn på mej. Slängde allt de hade för händer. T höll på att välta ett barn i farten, hon tittade inte ens åt det hållet fast hon kände det. 

MAMMA!!! 2 bautakramar och kramakalas på golvet. Ingen som ville resa sej. Bara mös. Kändes som hela tiden stannade upp där och då. Personal och barn bara stod och tittade. Jag förstår dem. Kärlek så det hette duga. Lyckotårar rann på kinderna. Mina änglar. Kunde inte få nog av dem. Och inte de av mej. Sen att det tog 10 minuter för mej att resa mej från golvet, över på alla 4, hålla i väggen och häva sej upp. Det var det värt. 

Nytt kramkalas hemma. Med stora fina V. Alla 3. Vi fick bara inte nog. Smärtan brände och skrek i kroppen. Varit uppe 1 timme nu. Men värmen från barnen var värt allt. Kramades med maken. 

Sen hörde jag hur MIN kära soffa ropade. Den såg ut som en blå lagun där den stod. Kröp ner. Under täcket. Och bara njöt. 

Myskväll på alla sätt och vis. Familjen är som vanligt. Lite 6-årstrots. Bryt för att mackan är fel. För att man skulle ha den lillebror fick. Lillebror ler och är nöjd. För han hann först. Lite skrik. Lite tårar. 2 barn som tetas. 3 barn som tetas. 2 barn som leker ihop i nästa sekund. 3 barn som leker ihop. Myser. Alla 3. Sen är det någon som tjurar igen. Precis som vanligt. Åh vad jag älskar vanligt. Jag är hemma. Detta är VI. Och jag är här. Mitt ibland allt. 

Skrikande smärta på kvällen. I mina ben, i ryggen, i nacken. En hand som inte gör som jag vill. Trött. Sååå trött. Men vill inte sova. Vill suga in allt. Gosa med barnen som ligger huller om buller på mej. 3 katter som också trycker sej in. Trots det fryser jag. Frossar så det gör ont. Dumma kropp. Kan den inte lägga bort EDS för några timmar. Så jag kan njuta fullt ut. Vänj dej Jonna. Enklare så. För EDS kommer aldrig försvinna. Kanske gömma sej, för att lurpassa i en hörna. Slå till med större kraft än innan. Det vet man aldrig. Det är det som är det hemska med denna sjukdom. Man vet aldrig vad den har att erbjuda. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer sluta kämpa, leta efter svar, lära mej. För att göra det nya livet till en normal vardag. Jag älskar livet för mycket. Jag finns. Jag finns av en anledning och den tänker jag ta vara på. 

Natten var okej. Vaknade efter nån timme av bultande smärta både här och där. En rygg som låst sej. Tog kraft. Vände mej om. Svalde skriket som tvingade sej upp i min strupe. Fyyyy fan. Denna smärta bara för att vända sej i sängen. Kröp närmare maken. Kände hans doft, hans närhet. Han sträckte ut en hand i sömnen. Höll om mej. Trygghet. Sån enorm trygghet. Min älskade make. Så mycket han får stå ut med. Och han klagar aldrig. Han kämpar på. Mer än jag. Ger aldrig upp. Stöttar och finns där. Vid min sida. Alltid. Han älskar mej så högt. Men jag älskar honom högre. Han kommer aldrig förstå hur mycket det betyder för mej. Att ha en man som honom. 

Somnar om efter en timme. Tysta tårar. Bultande, brännande värk. Men jag är där. I min säng. Med honom. 

Sov länge idag. Ljuvligt. Behövde det. Ingen fröken älskvärd som väckte mej med sina rop efter sina karlar. Ingen herr Sur som skällde eller gav order. 3 ungar, 3 katter och en man som kom upp till mej i sängen. Underbart. Kaffe på sängen. Jag är hemma. Kan inte säga det tillräckligt många gånger. 

Sen var det pulkadags. Jag tävlade med barnen ner för trappan. Jag vann. Fick på mej vinterkläderna först och var först ut i backen. Icke hahaha. Jag låg kvar i sängen. Kunde inte komma upp ännu. Ryggen låst. Men Mommo A kom och hämtade barnen. Lyckan tindrade i ögonen. Snön är äntligen här. Och de ska få en heldag med pulka och lek i snön. Tack vare bästa Mommo

A. Tacksam så det inte finns några ord. Men nästa vinter. Då ska jag vara först i pulkabacken. Drömmar måste man ha. Det är de som får en att orka att sträva. 

Och tänker jag tillbaka till för bara en knapp vecka sen. När jag kom in till akuten. Magsmärtor så jag inte kunde gå. Skrek och bände kroppen i de mest konstiga ställningar av smärta. Feber, skyhögt blodtryck, skyhög puls, blodvärde på 80! Morfinsprutor i mage och kanyl samtidigt. För att kunna lindra lite. Hjälpte knappt. Överjävligt. Rädsla från läkarna att ett kärl låg och läckte efter op på pulsådern till mjälten som jag gjorde i december. Upp akut till CT med läkare och SSK. Akutväskan redo. Op förvarnade. Fick ny injektion smärtstillande för att bara få över mej till CT-maskinen. Tur nog var där inget kärl som läckte. Dock är en remiss skickad till VC för utredning av mitt blodvärde. För det är inte normalt. Inte nånstans. De fick upp det till 97 med hjälp av blodtransfusioner. Men något gör att det är så lågt. Fortsättning följer angående det. 

Så nog mår jag bra nu. I jämförelse med när jag kom in. Nu är det bara de vanliga jävulusiska smärtorna. De är jag van vid. 

Tänker planera mitt nästa projekt i huvudet idag. Som sen maken får utföra haha. Stackars F. Tror han blir galen på mej ibland. Tror han byggt ett ljudisolerat rum i förrådet där han kan gå ut och skrika av sej ibland. Där ingen hör. Jag kan ju ändå inte ta mej ut dit. Så jag kan inte se... Han säger att han går ut och skottar. Men det är nog bara en fin undanflykt. Tror han gömmer sej, i det ljudisolerade förrådet. Tills jag slutar komma med alla mina galna projekt som sen han får utföra.